deepest thoughts
Har inte haft någon större lust till att blogga eller ens engagera mig i något eller någon. Har tappat glöden av en konstig anledning som jag knappt kan förstå eller förklara själv. Ni vet när man hamnar i olika faser eller ska man kalla det för perioder- kortvariga sådana så har jag känt att mitt självförtroende svikit mig. Jag känner mig nervös och orolig när jag vaknar och rädd, men inför vad vet jag inte. Jag känner att något saknas i mitt liv och när jag hör hur mycket sämre andra har det så har jag egentligen allt, men varför kan jag då inte vara fullkomligt lycklig och glad? Jag behöver något stabilt som håller mig kvar på jorden, har svävat för länge och det är kanske det som har gjort att jag tappat lusten för det mesta. Saknar tillbaka till mitt gamla jag, mina vänner, det jag hade, tryggheten, minnena som var glada och livfulla. Varför känns det som jag tappat allt på vägen? Vad har jag gjort för att förtjäna det jag befinner mig i just nu, min egna lilla svacka, som kanske inte alls är så hemsk som det låter eller ens är. Men jag vill så mycket i mitt liv och när jag inte får det känns allt så meningslöst och jag kan verka vara en stark och målmedveten människa, som alltid har ett leende på läpparna och peppar alla andra till att göra saker, saker som jag drömmer om men som jag inte riktigt vågar ta steget till för jag kanske vill att dem ska göra det först, då kanske det känns tryggt. Som när någon ska hoppa från en trampolin och alla andra skriker gör det och själv står jag där bland dem och ropar med. Jag vet knappt vad jag vill eller är på väg längre, tiden bara flyter på och det här kanske är mitt öde, vad vet jag, men jag har alltid drömt om att bli något stort, vill på något sätt att folk ska veta vem jag är. Jag kan vakna upp på morgnarna och känna mig jätte skör, skulle någon peta på mig eller säga ett ord som jag vanligtvis inte skulle ta åt mig av kan jag börja gråta. Jag behöver mig ett lyft, nya vingar, nya människor i mitt liv, en stabil trygghet som varar längre än ett par sekunder, timmar, vecka...jag behöver det NU innan jag krossas i bitar. Förlåt, det är inte så farligt som det låter, men jag känner mig vilsen som aldrig förr. Ska försöka ta mig upp igen, men jag behöver hitta tillbaka till gnistan som jag en gång hade och som gjorde mig lycklig för just nu kan jag inte skatta mig lycklig till något. Allt är relativt.
Kommentarer
Postat av: tiiiitititii
PIIPIIIII vi känner ju exakt samma sak, vi som är så fierce, fattar inte!
Trackback
